Men nu blev det ju sådär igen

Jag lovade ju mig själv att jag skulle hålla stickningen kravlös och bejaka alla impulser. Mmm, det har jag sannerligen gjort. Kanske hade jag någon lurig baktanke om att frånvaro av press skulle få mig att hålla mig på den smala vägen: inte köpa massa nytt garn och hålla mig till ett projekt i taget. Så blev det inte. Men jag tänker inte känna mig misslyckad för det. Heja mig så spontan och vild och galen jag är.

Nu sysselsätter jag mig med ett par sockar. Vimpelmönstrade i fabel och admiral ombre. 

Blev kär i koftan Levenwick på en finfin blogg som heter Stickat och vrickat, man hittar den på Ravelry. Snabbt räkna på mitt silvergrå supersoft från bästa Magasin Duett. Jojomensan, det skulle räcka så igång med en kofta. Till.

Sedan drog Petra på Magasin Duett igång en knitalong på fina fina koftan Siri på Facebook. Jag älskar att vara i gäng så iväg med en beställning på ljuvlig lammull, Geelong och fram med mönstret på Ravelry.

Ser ni felet. Det som skrattar mig hånfullt i ansiktet. Nå, underbart garn man kan repa utan att alla maskor smiter.

Hej och hå. Dessutom ligger min skogsgröna kofta och väntar på att jag ska få tillbaka min midja. Sa nån att jag kunde sticka ärmar så länge? Eh, ja, jo men...

Sist men inte minst beställde jag enfärgad fabel för att helt fräckt kunna härma, ...eller låta mig inspireras av låter kanske trevligare, Tantulltuss fantastiska sockar. 

Idag omfamnar jag min personlighet, är stolt och nöjd med mig själv, bortser från allt dåligt och är fantastiskt glad över en massa saker:

Jag har en bebis i magen.

Jag har världens bästa barn.

Jag har varit gift med min underbara man i 10 år.

Jag fick åka på min lillebrors fantastiska bröllop i Stockholm.

 

Livet är fint och bra och värdefullt.