fredag 22 maj 2015

Timing är allt

När träden nu äntligen är sådär ljuvligt skirt gröna och blommorna knoppas är den klar. Min Leftovers cowl. Den är stor, tjock. sanslöst varm och just nu känns det som om jag skulle vilja ha den på mig jämt.


Ser mig t.ex på parisiskt café, sippande en cappuccino i marinblå busnelkavaj och Leftovers. Eller kanske strosande i Central Park i snygg trench och Leftovers. Mest troligt kommer jag att sitta huttrande hopkurad i vårt svinkalla arbetsrum iförd Leftovers till något sällsynt missmatchat. Det blir bra det med.

Men det var ju det där med skir grönska och knoppar och snart sommar. Vem går omkring i halsduk på sommaren? Hoppas på några kalla kvällar till och på att jag kommer ihåg den till augusti. 


Sista randen påbörjas. Kändes overkligt efter ca 187 cm halsduksstickande.


Knit purl, purl knit. Ändarna sys ihop med kitchener stich. Snajdigt värre.


Nu i blöt över natten och ska blockas och jämnas till. Måtte nästa vecka bli kall.



söndag 10 maj 2015

Time flies...

Alltså det där med tid. Det är något konstigt med det. Innan barnen var en månad en evighet och hela livet delades in i menscykler. Numera bara forsar tiden fram och jag hinner nästan inte med. 

När jag var i början av graviditeten med Albert var jag rätt mycket sjuk, först nåt influensa/luftrörs-tjosan och sen nåt lunginflammations-liknande. Då stickade jag två prickiga koftor som bara har legat och väntat på att bli använda.


Så synd att den mindre av dem redan hunnit bli urvuxen. Sån tur att jag tog fram dem i tid så den större kan få bli lite använd.


söndag 3 maj 2015

Ramona my love

Pausade min Leftovers cowl när det var dags för påskens bilstickning. Hur rolig den än är att sticka passar den sig med sina femtielva färger inte riktigt som bilstickning. I sista sekunden, de andra satt i bilen och väntade, rafsade jag åt mig den bortglömda Siri-koftan jag påbörjade för länge sen i den allra ljuvligaste turkos-blå-gröna Geelong lammull. Froggade mellan Växjö och Huseby. Letade mönster fram till Liatorp och stickade som en galning ner till Staffanstorp.




Det går snabbt med tre trådar och tack vare en fantastisk stickvän som hade två nystan i "min" färg kunde jag slutföra min kofta. Känner mig nästan lite kär. Och så dör konstigt vördnadsfull så att jag knappt vågar ha den på mig. Får nog jobba på det där.



Är nu sugen på en i orange supersoft.