tisdag 23 juli 2013

Ett krumelurpiller tack

Min dotter växer. Ja, det är ju bra. Egentligen. Alternativet vill jag inte tänka på. Men att växa betyder också att man lämnar något bakom sig. Den där magiska spädbarnstiden med ändlösa gos-dagar. Borta. Upptäcka världen-fasen med alla nya upplevelser och hisnande äventyr på egna ben. Över. Andeblans, klängin och ideltott-fasen. Sorgeligen slut. Å andra sidan kommer nya finfina faser. Just nu är det femåthalvt år på sitt fjortonde-fasen. Otroligt komisk med alla roliga kommentarer som låter helt mal placé.

En annan grej med att växa är att saker blir för små. Alvan upptäckte till sitt stora missnöje att hennes grå kofta var obönhörligen urvuxen. För korta ärmar och ett liv som stretade över magen fanns ingen chans att rädda så ner i urvuxet-lådan (en av de 32 stycken som står på vinden, jo jag har lite svårt att släppa taget).








3 kommentarer:

Stickeri Stickera sa...

Aj aj, tur att mamman kan sticka en ny annan favoritkofta ;)
Kram Paulina

Vickan-Pickan sa...

Haha, och tur för mamman att att hon FÅR sticka en till :)
Kram själv, ska bli så kul att ses i Fattigskogen.

Manduzana stickar sa...

Jag förstår Alva! Klart hon vill ha på sig den där superfina koftan!