Livets viktigaste dag

I min värld är Mors Dag den viktigaste, största, mest betydelsefulla dagen på året. Jag blir hellre firad på Mors Dag än på min födelsedag. Jag får hellre en skrynklig huvudfoting överlämnad av
kladdiga barnahänder än vilken diamantring som helst. Att få vara någons mamma är den vackraste hedersbetygelse jag vet.

Det tog oss fem smärtsamt ändlösa år att bli föräldrar. Nio graviditeter, en bruten självkänsla och ett oräkneligt antal sprutor, piller, sprayer och medikamentet innan ett litet välsignat mirakel stannade kvar alla nio långa månader och förändrade våra liv för alltid.

Jag är så oändligt tacksam för mina barn. Vi har lärt oss den hårda vägen att barn inte kan tas för givna. De är en magisk gåva man aldrig kan förtjäna nog.

Många får vänta och kämpa och längta längre än vi. En del för alltid. Idag tänker jag extra på alla dem som fortfarande kämpar och ber en bön för att de också ska få uppleva miraklet att vara någons mamma eller pappa.

Tack gode generöse Gud att du har låtit oss få bli Alvas och Edwards föräldrar. Tack!

Idag har vi firat Mors Dag med räkmacka på sängen, fantastiska presenter från/till Läkarmissionen, middag med två underbara mammor: mamma och mormor och som grädde på moset: syjunta. Jag har det sannerligen som en pärla i gull.