onsdag 22 januari 2014

Hej hej

Ja, nu stickar jag igen. Det har jag iofs gjort ett bra tag men själva blogglusten har inte velat infinna sig. Men nu, efter ett par sömnlösa timmars stickbloggssurfande så föll visst andan på igen. Hoppsan.

Just nu stickar jag på Prickig kofta från boken/häftet Babystickning på stickor tre. Fantastiska mönster, skulle vilja sticka de flesta faktiskt. Hade perfekt sisu-garn hemma som jag vunnit i ett Garnlotteri i Fattigskogen och känner mig barnsligt nöjd över att även jag kan vara en sån som använder garner som redan finns hemma. 


Har sett att många har det som uttalade mål och jag kan bara säga heja er, härligt ställningstagande och superbra mål. Själv vågar jag inte för jag är rädd för att det då skulle bli en sån där sak som jag misslyckas med och så blir jag besviken på mig själv och så försvinner all njutning och lust i stickningen i ett hav av självförebråelser. 

Mitt mål för i år är att jag ska vara schysst mot mig själv, förlåtande, överseende och kärleksfullt ömsint uppmuntrande. Ni vet sådär som man är mot sin allra bästaste bäst-kompis. Varför skulle man egentligen förtjäna mindre själv?

Detta betyder att jag kommer att förlåta mig själv för att jag inte gör färdigt, jag kommer ha överseende med mig själv för att jag börjar på något nytt fast det gamla inte är klart och jag kommer att uppmuntra mig själv till att behålla stickningen lustfylld och kravlös. 

Pretto? Ja säkerligen, men hörrni, vi är så himla bra på en massa saker, lever upp till så himla många krav och förväntningar. Jag tror att vi alla behöver åtminstone EN oas där man får göra som man vill. Min ska i alla fall bli stickningen.

Nåja, tillbaka till koftan, tada:




Inte så mycket kvar nu, och med takten återhämtningen av The Worst Cold Ever går i finns det en chans att jag kan bli klar rätt snart. Nu när jag efter fyra dagar faktiskt orkar ens sitta upp.

Ett annat projekt jag sitter och liksom njutnings-suger och drar ut på är Lyx-koftan. Ett presentkort på bästa Umbra förvandlades till ett Rowan-magasin och en hel hög med Rowans Felted Tweed som ska få bli en Izmir. "Räckte presentkortet till allt det?" utbrast min förvånade make. Jag svarade något svävande. Det är tur att han inte vet vad garn kostar.


Sorry för uschlig bildkvalitet.

Min Emelie är klar, och har använts mycket. Jisses vad jag gillar den koftan. Vill sticka en till men i ren ull. Den här är i Geilsk bomull-ull och det är bara att fejsa: bomull, stickor och Vickan Hagberg är ingen bra kombo. Det blir ju inte jämnt och bomull blockar inte till sig som ull.


Här är varken trådar fästa eller knappar isatta men det är den enda bilden jag har. Det blev konjaksbruna flätade skinnknappar. Tok-fint tycker jag, katastrofalt fult tycker min 6-åriga dotter som föreslog ett par guldfärgade plastknappar med olikfärgade strassstenar på och som nu tycker koftan är heeeeelt förstöööörd. "Hur kunde du ta såna fula knappar mamma?"

Ja hur kunde jag? I hemlighet är jag också barnsligt förtjust i prål och glitter och more is more. Hade jag vågat, hade jag färgat håret ill-grönt som esteterna här i Växjö. Och jag hade definitivt valt gulliga plastknappar med strass.


5 kommentarer:

Ulrika Stickamera sa...

Väl talat! Precis så ser jag på mitt stickande också. :-)

Kram!

Vickan-Pickan sa...

Great minds think alike :)
Massa kramar till dig med

Stickeri Stickera sa...

Jättesöt kofta! Jag känner mig precis som du jättenöjd när jag får till det med garner från stashen även om det köps en del nytt också :)
Krya på dig!
Kram kram

Vickan-Pickan sa...

Tack snälla du. Hoppas allt är väl med dig.
Kramkram

Manduzana stickar sa...

Jag tycker att det är väldigt kloka mål du har satt upp för året. Vi borde alla vara lite mer förlåtande mot oss själva!