Det går framåt...och bakåt

Med prickig kofta nr 2 går det framåt. Inte minst efter kvällens syjunta.

Med världen däremot går det bakåt. Känner mig uppgiven, beklämd och rent av äcklad av OS och all uppmärksamhet det får. 

Ett land som behandlar sina medborgare som Ryssland ska inte få ha OS. Ett land som belönar sina gästarbetare som har fräckheten att vilja ha lön för sitt arbete, med våldtäkter medelst järnrör ska inte få ha OS. Och vi, vi som berömmer oss av att ha lärt av historien vi ska fan inte titta på skiten och därigenom tyst ge vårt godkännande. 

Vi behöver inte demonstrera, inte riskera våra liv, det enda vi behöver göra är att låta bli att titta. Genom sviktande tittarsiffror kan vi ge IOK, sponsorer och Putin en tydlig signal: vi accepterar det inte.

Är det för mycket begärt? Men om det var din bror som våldtogs, din dotter som misshandlades, din pappa som sattes i fängelse eller din vän som sparkades till döds. Med statens goda minne.

 Hade du då tyckt att två veckors sportpaus var en orimlig uppoffring? Eller ska nästa OS gå i Nordkorea? 

Magic loop

Alltså magic loop ftw (som jag tror att alla coola kids säger fast jag förmodligen är två år för sent ute). Sticka två av samma är Det Tråkigaste Jag Vet, men med magic loop är det faktiskt uthärdligt.

Två ärmar klara till Prickig Kofta nr 2.

Förövrigt bojkottar jag OS och tittade istället på Dallas Buyers Club med Mathew McConnahey som brilliant spelar aidssjuk knarklangare på jakt efter medicin som ska ge honom mer än 30 dagar kvar att leva. Fantastisk film.

Håller på att förvandla skämsrummet till sy- lego- och gästrum. Flyttade in laminon igår och har nog hittat ett nytt favvo-ställe.

Ftw=for the win, tror/hoppas det betyder nåt bra, jag är ju liksom inte en tiondel så cool som jag önskar

Göra klart

Det där med att göra klart är inte min starkaste sida. Däremot är jag väldigt väldigt bra på att starta nytt. Så extra nöjd jag då blev idag när jag huxflux faktiskt gjorde klart den lilla koftan och sydde i alla åtta små pill-knapparna. 

På väg hem

Alltså jag tror att Dalarna måste vara mitt vackraste landskap. Tillsammans med Halland, Småland, Skåne och en massa andra landskap som gör Sverige så ofantligt  vackert.

Jag menar kolla själva, en tråkig mobilbild från en trist landsväg och det är ändå tokvackert.

Vi ska ta oss hem efter fem dagar i Idre tillsammans med 93 elever, temperaturen ligger runt nollan och det är svinhalt så man får gärna hålla en tumme och be en bön för oss.

Ni kan nog inte förstå vilken fantastisk förmån det är att få vara med sina elever såhär. Åka skidor med dem, hänga med dem på kvällarna, äta lunch och fika ihop, prata om stort och smått och hela tiden få känna sig stolt och tacksam över hur de uppför du mot varandra, mot oss och mot alla andra de stöter på. Vi är verkligen sant välsignade med fantastiska elever på vår skola...och har varit i många många år.

Det har inte blivit mycket stickat men lite ärmar på bussen knåpar jag allt på. 

Förgrömmade koft-usling

Häromdagen blev jag färdig med min Prickig kofta. Allt gott och väl, tyckte kanske det tvåfärgade partiet verkade bli lite bubbligt men tänkte att -Äsch, det där rättar till sig i blockningen. 

Pyttsan heller! Eftersom det visade sig att problemet inte var att jag hållit till garnet för mycket utan jag varit för feg och stickat för alldeles löst i tvåfärgsstickningen (av rädsla för att det skulle bli bubbligt) kunde jag ju blocka i evigheters evighet utan att få till det. 

Så, fram med det tunga artilleriet: ångstrykjärnet på 200 grader. Man kan ju nämligen med våldsamt ångande få ylle som blivit lite säckig att dra ihop sig något om man ångar häftigt. Och minst sagt häftigt ångades det. 

Bild före blockning, ja ni ser ju själva. Nu är alla trådar fästa och det är väl acceptabelt. Men för att inte äventyra mitt lyxprojekt som ju är tvåfärgsstickning till max har jag lagt upp för en ny Prickig kofta. Så jag får träna lite. Skam den som ger sig.

Hej hej

Ja, nu stickar jag igen. Det har jag iofs gjort ett bra tag men själva blogglusten har inte velat infinna sig. Men nu, efter ett par sömnlösa timmars stickbloggssurfande så föll visst andan på igen. Hoppsan.

Just nu stickar jag på Prickig kofta från boken/häftet Babystickning på stickor tre. Fantastiska mönster, skulle vilja sticka de flesta faktiskt. Hade perfekt sisu-garn hemma som jag vunnit i ett Garnlotteri i Fattigskogen och känner mig barnsligt nöjd över att även jag kan vara en sån som använder garner som redan finns hemma. 

Har sett att många har det som uttalade mål och jag kan bara säga heja er, härligt ställningstagande och superbra mål. Själv vågar jag inte för jag är rädd för att det då skulle bli en sån där sak som jag misslyckas med och så blir jag besviken på mig själv och så försvinner all njutning och lust i stickningen i ett hav av självförebråelser. 

Mitt mål för i år är att jag ska vara schysst mot mig själv, förlåtande, överseende och kärleksfullt ömsint uppmuntrande. Ni vet sådär som man är mot sin allra bästaste bäst-kompis. Varför skulle man egentligen förtjäna mindre själv?

Detta betyder att jag kommer att förlåta mig själv för att jag inte gör färdigt, jag kommer ha överseende med mig själv för att jag börjar på något nytt fast det gamla inte är klart och jag kommer att uppmuntra mig själv till att behålla stickningen lustfylld och kravlös. 

Pretto? Ja säkerligen, men hörrni, vi är så himla bra på en massa saker, lever upp till så himla många krav och förväntningar. Jag tror att vi alla behöver åtminstone EN oas där man får göra som man vill. Min ska i alla fall bli stickningen.

Nåja, tillbaka till koftan, tada:

Inte så mycket kvar nu, och med takten återhämtningen av The Worst Cold Ever går i finns det en chans att jag kan bli klar rätt snart. Nu när jag efter fyra dagar faktiskt orkar ens sitta upp.

Ett annat projekt jag sitter och liksom njutnings-suger och drar ut på är Lyx-koftan. Ett presentkort på bästa Umbra förvandlades till ett Rowan-magasin och en hel hög med Rowans Felted Tweed som ska få bli en Izmir. "Räckte presentkortet till allt det?" utbrast min förvånade make. Jag svarade något svävande. Det är tur att han inte vet vad garn kostar.

Sorry för uschlig bildkvalitet.

Min Emelie är klar, och har använts mycket. Jisses vad jag gillar den koftan. Vill sticka en till men i ren ull. Den här är i Geilsk bomull-ull och det är bara att fejsa: bomull, stickor och Vickan Hagberg är ingen bra kombo. Det blir ju inte jämnt och bomull blockar inte till sig som ull.

Här är varken trådar fästa eller knappar isatta men det är den enda bilden jag har. Det blev konjaksbruna flätade skinnknappar. Tok-fint tycker jag, katastrofalt fult tycker min 6-åriga dotter som föreslog ett par guldfärgade plastknappar med olikfärgade strassstenar på och som nu tycker koftan är heeeeelt förstöööörd. "Hur kunde du ta såna fula knappar mamma?"

Ja hur kunde jag? I hemlighet är jag också barnsligt förtjust i prål och glitter och more is more. Hade jag vågat, hade jag färgat håret ill-grönt som esteterna här i Växjö. Och jag hade definitivt valt gulliga plastknappar med strass.

Vart tog den fina lilla sticklusten vägen?

Man kan sannerligen fråga sig vad jag har gjort på stickfronten på sista tiden. Konstigt nog har det blivit så att ju mer jag har behövt sticka desto mindre har jag tagit mig tid. Och ju mindre jag tagit mig tid desto mer rastlös har jag varit de gånger jag väl suttit ner med sticket. Knäppt. Tror faktiskt jag får schemalägga stickningen också. 

Eventuellt har jag en annan lösning: häromdan kom min nya fina slöjdlärar-kollega in i fikarummet, ställde ner kaffekoppen på bordet och tog resolut fram ett mormorsrute-projekt som hon började virka på. Kände direkt hur lugnet spred sig i kroppen, axlarna sjönk ner och det fanns plötsligt mer plats för luft i bröstkorgen. Jag ska...nej, jag måste, skaffa ett jobb-sticke. Så får det bli!

Emelie växer så sakteliga, i princip bara på syjuntan och idag när jag vabbat plockade jag upp min Håndevending som legat till sig sen i somras. Det kanske blir ordning på mig med.