Eventuellt har jag en annan lösning: häromdan kom min nya fina slöjdlärar-kollega in i fikarummet, ställde ner kaffekoppen på bordet och tog resolut fram ett mormorsrute-projekt som hon började virka på. Kände direkt hur lugnet spred sig i kroppen, axlarna sjönk ner och det fanns plötsligt mer plats för luft i bröstkorgen. Jag ska...nej, jag måste, skaffa ett jobb-sticke. Så får det bli!
Emelie växer så sakteliga, i princip bara på syjuntan och idag när jag vabbat plockade jag upp min Håndevending som legat till sig sen i somras. Det kanske blir ordning på mig med.