Sällsynt Inspirerande Veckända=SIV

Igår kväll kom jag hem från SiV. Visserligen med nöd och näppe tack vare  en omdömeslös chaufför från ett åkeri i Trollhättan (mer om det en annan gång men ärligt, lastbilar ska inte köra om på motorväg, särskilt inte utan att titta i backspegeln och blinka FÖRST. Och särskilt inte om nån annan redan påbörjat omkörning.) Nåja, nu är jag hemma, hel och välbehållen. Hallelujah!

SiV, Stickfest i Väst, utspelar sig på Grötö utanför Göteborg. Kan nån förstå hur vackert det är där? Inte jag, det gör nästan ont av alla fantastiska klippor och havet och himlen och luften.

På Grötö kan man gå på workshops, det gjorde jag. En för Tant Kofta, Lotta Blom, i hur man stickar en upp-och-nerifrån-kofta med rund hals. En massa matte för franskfröken. Otroligt lärorikt och pedagogiskt och tydligt förklarat med en massa positiv feedback. Får ni chans att gå på kurs för Tant Kofta gör det!

Den andra kursen handlade om att sy nåldynor och nålbrev med inspirerande Petra Orrbeck som driver Magasin Duett. Vilket bord med material Petra hade tagit fram till oss, hade kunnat sitta där hela dan och bara dregla. (Tyvärr kan taffliga telefonbilder inte alls göra det hela rättvisa) Gå gärna in på Magasin Duetts hemsida så förstår ni hur grym Petra är på färger och material, och gå för allt i världen på hennes workshops.

Annars stickade jag mest. Och hängde med stickvänner. Är förundrad över hur avslappnad man kan känna sig med och hur mycket man kan tycka om människor man bara träffat vid några enstaka tillfällen. Lyllos mig som haft sån tur att träffa så fina människor.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och privilegierad som fick vara med på SiV och jag är synnerligen tacksam över all positiv energi jag samlat på mig under helgen. Den kommer jag att leva länge på. Tusen tack alla som var med.

Trassel

Ibland blir det bara trassel, sånt där trassel som inte går att reda ut. Då är det skönt med ett nystan kalvigt Alpacka Babysilk som man KAN trassla ut och sen börja nåt helt nytt med. 

Typ en Cascading leaves som man inte behöver tänka så mycket på när man stickar men som ger den där skönt meditativa vilan när maskorna bara flyter fram.

Med mina...eller snarare en liten bebis byxor går det så sakteliga framåt. Just nu stickar jag mest på syjuntan varje söndag och det behöver bli ändring på det. Har sagt det förr, ju mer jag behöver sticka desto mindre tid tar jag mig att sticka. Knasigt.

De kommande tre helgerna blir intenSIVa. På fredagmorgon åker jag till SIV på Grötö och är extremt peppad. Kommer förmodligen att köra hemifrån runt halv fem på morgonen för att vara helt säker på att hinna hitta fatta det här med färjor hit och dit. Tur att den som stickar alltid kan förströ sig om man nu råkar vara en tidsfobiker som hatar att komma i sista minuten och därför alltid är minst en kvart tidig.

Väl hemma från SIV drar vi till Åre för lite najs skidåkning i vårsol (förhoppningsvis) och efter en vecka där byter jag på hemvägen tåg och flaxar med syjuntan iväg till London. Helt galet. Tur det kommer ett påsklov efter det. Eller förlåt, lite inarbetad tid.

Underbar underkyld utestickningspremiär.

Idag stickar jag ute. Om det var skönt kan väl diskuteras men tanken på att sticka ute var skön nog för att uppväga de kyliga vindarna.

Från en vinkel.

Från en annan. Ser ni mina blånande fingertoppar?

Ljuvligt i alla händelser och en lisa för själen att höra barnen stöka runt och hitta på den ena leken efter den andra. Välgörande, fantastiskt rogivande dagsljus, varmt välkommet!

Testing testing

Jag testar att vara teststickare. Helt galet men det är där med att vidga vyer och spänna bågar och ja, ni vet.

Jag läser ju med stort nöje Clara Falks blog (här hade det varit kul med en länk men se det vet inte jag hur man gör med mobilen, dock finns hennes fina blog i listan här till vänster) och jag dräglar mig titt som tätt igenom hennes och Kamilla Svanlunds fantastiska vantbok Vantar för alla årstider. Häromdan efterlyste Clara teststickare till en mössa hon gjort som ska matcha vantarna Vega. 

Och som jag råkade ha Rauma-garn hemma, vara ganska tjockskallig (hon ville ha nån som stickade xl) och mössan såg extremt lockande ut så bara gjorde jag det. Skickade ett mail och sa "Jag kan teststicka".

 

Galet! Känns väldigt lyxigt och förmånligt att få vara nåns teststickare. Kanske har jag startat en trend för mig själv? Att jag sen huxflux råkade bestämma mig för att byta färger när det var dags för mönster får väl bara ses som ett bevis på att man inte ändrar sin personlighet hursomhelst. 

Prickar och ränder

När man bara ska (och kan) sitta rakt upp och ner vill det till att man har nåt bra för händer. Nåt som är tillräckligt roligt för att förströ en, tillräckligt enkelt, eftersom man inte riktigt är frisk nog för alltför komplicerade utmaningar och tillräckligt litet så det inte glider ner på golvet om man somnar mitt i en maska.

Jag har igång inte mindre än två sådana projekt i detta nu. Jo, för man behöver omväxling också.

Ett par små byxor som ska matcha en av de prickiga koftorna. Är inte randigt och prickigt en fin kombo?

Och så en liten rätstickad kofta med en ljuvlig liten fläta mellan raglanökningarna. Hittade lite gult Geilsk-garn i bomull-ull som blev över efter min Emelie. Vet inte men det känns som om jag är i The Zone vad gäller att använda restgarner. 

Knackknack, peppar peppar, salt över axeln, man ska inte ropa hej.

Börja om på ny kula... fast mycket tråkigare

Sen The Worst Cold Ever som fullständigt däckade mig i januari har en envis liten hosta hängt sig kvar. Den har tagit mer och mer plats och bestämde sig till sist för att den ville bli nåt mer, en riktigt saftig lunginflammation. Jaha, jo men tack för det, ungefär lika välkommet som mal i garnlådan.

Nåja, tydligen ska man undvika att ligga ner med lunginflammation och efter att ha fått akutandas ventolin på vårdcentralen för att få luft förstår jag varför, hej och hå. Extremt klantskalligt. 

Här är jag med min andningsträningsgrej som jag fick efter min stora operation för två år sen. Nu förstår jag exakt hur smart den var.

Alltså, för att hålla mig sittande, har jag dragit igång ett synnerligen lagom komplicerat projekt: små byxor ur boken Babystickning på stickor 3. Tanken är att de ska få matcha den prickiga koftan...eller en av de prickiga koftorna.

Men influensaskrälle, dra åt pipsvängen.

Alltså, en sa ente räkna ut att, som min mans mormor brukade säga. Dvs man ska inte ta för givet hur nåt ska bli utan bara liksom go with the flow, spela den hand man får.

Vårt sportlov som skulle vara fyllt av skojiga aktiviteter och mysiga utflykter blev istället sjukstuga för en influnsakrasslig liten Kott. Tur i oturen (nej, man får nog inte tycka det egentligen) blev även hans pappa sjuk igår så de kunde sitta/ligga och hosta tillsammans medan jag och Alva kunde få en härlig dag i byggdens skidbacke Hanaslöv. Härligt men som sagt, inte som det skulle vara. Kotten skulle ju också varit med.

Hanaslöv är fantastiskt, en skidbacke med tre eller fyra nerfarter, två liftar och en armada av eldsjälar som kämpar för att driva hela anläggningen med pistning, konstsnö, och servering. Sån himla lyx för oss i trakten som bara kan åka dit och njuta av deras slit för ynka 120 spänn för en heldag. Jag blir verkligen sjukt imponerad...och tacksam.

Själv har jag nog också fått en sjukdom, vet inte vad den heter men den består i att besatt hålla utkik efter melerat garn som passar till prickiga koftor. Planerar i detta nu en tredje då jag "råkade" hitta ett ljuvligt grönskimrande garn som andades vår. Knäppt!

Medan blockning av prickig kofta nr 2 och planering av prickig kofta nr 3 pågår stickar jag på Alvas tuttifrutti-kofta i ljuvliga magasin Duetts supersoft. En enkel uppifrån-och -ner-sak med raglanökningar som dessutom klipps upp så jag bara har rätstickning hela vägen. Trodde aldrig jag skulle säga det men det blir lite trist i längden. Jojo, sån kan man tydligen också bli.