Ramona my love

Pausade min Leftovers cowl när det var dags för påskens bilstickning. Hur rolig den än är att sticka passar den sig med sina femtielva färger inte riktigt som bilstickning. I sista sekunden, de andra satt i bilen och väntade, rafsade jag åt mig den bortglömda Siri-koftan jag påbörjade för länge sen i den allra ljuvligaste turkos-blå-gröna Geelong lammull. Froggade mellan Växjö och Huseby. Letade mönster fram till Liatorp och stickade som en galning ner till Staffanstorp.

Det går snabbt med tre trådar och tack vare en fantastisk stickvän som hade två nystan i "min" färg kunde jag slutföra min kofta. Känner mig nästan lite kär. Och så dör konstigt vördnadsfull så att jag knappt vågar ha den på mig. Får nog jobba på det där.

Är nu sugen på en i orange supersoft.

Kär i en stickning

Jo för det kan man. Så där så man inte vill lämna den. Eller längtar hem till den när man är borta. 

Kanske är det knäppt. Men mest mysigt.

Jamen god fortsättning hörni!

Hej och hå, snart har halva januari gått och i förrgår var det julafton. Vad hände? 

Vi firade en fantastiskt skön jul med mamma och pappa. De bor i samma stad som vi men galet nog flyttade vi in. Och blev kvar där nästan en vecka. Tokigt men jag älskar de där lata juldagarna när man lasar runt i pyjamas hela dagarna, spelar spel, bygger lego, äter en massa goda rester, ligger i soffor och läser och bara är. Med varandra. Underbart.

Nu ska vi hitta tillbaka till lite rutiner. Dvs rimliga läggtider. Lättare sagt än gjort med kvällspigga barn men med alla julklappsböckerna som högläsnings-bete ska vi nog kunna locka dem. 

För övrigt kan min son läsa. Min äldste son (hur galet känns inte det att skriva) är fem år och läser nu ganska obehindrat. Hur det gick till? Ja, en vacker dag läste han högt och när jag frågade hur han kunde det svarade han en passant att han hade lärt sig det. Jaha. (Jag kanske låter cool men i själva verket är jag så mallig att jag nästan bara spricker. Har öppnat konto och skaffat ram. Ja till Nobelpriset och diplomet han kommer att få. I vad? Tja i vad som helst skulle jag tro.) 

Han kan räkna med.

Jag stickar en hel del och startar nya projekt som om det inte fanns nån morgondag. Mitt senaste älsklingsprojekt är en Leftovers cowl som så klart finns på Ravelry. Är helt såld på flerfärgsstickning och är mycket nöjd med ett projekt som förhoppningsvis ska göra åt alla fabelnystan jag köpte på mig när jag ville härma Tant Ulltuss.

Började en Rundt Regnet i Geilsk bomull-ull. Jo för jag älskade ju både ribbstickning och bomullsgarner. Sorteras in under avd. hur-tänkte-jag-nu.

Sen stickar jag lite koftärm, några sockor, en liten vante eller två och...ja lite ditt och datt helt enkelt. Inga nyårslöften om att göra klart eller ta hand om ufon eller begränsa projekten som synes. Hå hå jaja. Kanske blir jag stor jag med nån gång.

Mamma vet bäst. Oftast. Eller i alla fall ibland.

Ja så brukar jag, till resten av min familjs (framförallt barnens) enorma förtjusning, sjunga varje gång jag fått rätt eller vetat bäst. Enormt skojigt eller odrägligt besserwissigt, man kan se det på olika sätt.

(Sången är från filmen Trassel)

Igår när jag sätt och stickade mina Hundred Acres drabbades jag av oemotståndlig lust att brista ut i sång. Mittmaskan på "lågorna" i mönstret var en lyft 1, sticka 2 ihop och dra över den lyfta maskan. Inte alls en snyggt centrerad mitt-hoptagning så där som det blir av min favoritmaska: lyft 2 ihop som om du skulle sticka dem, sticka 1, dra de lyfta över. Så klantigt, vilken designer, missat helt att centrera mittmaskan. Mamma vet bäst nynnade jag och körde glad i hågen mina älsklings-mittmaskor. Tills jag upptäckte att :1 Nej mönstret är inte alls av candleflame-typ utan av löv-typ (borde fått en ledtråd av namnet Hundred Acres Wood) och 2 En hoptagning som lutade svagt åt vänster följde väldigt snyggt linjerna av ökningarna på tån. 

Ibland är jag så himla snarkig. Eventuellt har ju en rutinerad designer som Alice Yu hygglig koll på hoptagningar, eventuellt fanns det en tanke. En tanke som HON visste bäst.

Ergo, mina Hundred Acres blir således inte löv, de blir lågor. Synd för då måste jag ju sticka ett par till. Mohahaha. 

Fö måste man älska magic loop med två sockar på en gång. Åtminstone om man är som jag och aldrig gör klart socka nr 2. Tro mig, mamma veeeeeet bäst.

Fö igen, vi har klätt granen. Inte en dag för tidigt. Har tjatat sen 1:a advent.

Fångad av en stormvind?

Julen närmar sig med stormsteg och vad jag förstår närmar sig stormen Alexander också med stormsteg. Perfekt för en sån som jag som älskar varje tillfälle att utan ursäkter få häcka inomhus. Klä gran, koka kola, göra fikonbollar och så framförallt mysa med alla barn i soffan, leka med lego, spela spel och gona sig fem man (eller en man, två barn, en bebis och en mamma) i sängen framför julkalendern är sånt jag verkligen njuter av. Och så sticket så klart.

Spurtar sista ärmen på min Lewenvick, kanske klar till jul. För det vore kul. 

Merrygosocks-sockarna har en häl och en fot kvar, vore också roligt att få klart till jul.

Och så drog jag igång ett nytt litet projekt, bara för att se om jag kunde. Ett par strumpor från den fantastiska socktopus-boken. Candleflamesmönstrade strumpor i gult Tant Kofta-garn, det blir mumma det. Klara till jul? Tror inte det.

Förra veckan var jag helt galet på utflykt med Albert. Så fantastiskt smidigt det är att åka tåg med bebisar. Alltså drog vi till Göteborg och passade på att besöka flera idoler: Sally Bazar, Tant Kofta och Magasin Duett. Snacka om att kvinnor kan. Önskar mig en skvätt av deras kreativitet, driv och mod i julklapp snälla tomten. 

Göteborg är en vansinnigt trevlig stad, tom personalen i hyperexklusiva butiker är trevliga MEN den som konstruerat vägnätet i denna stad måste varit hög som ett hus. Tack och lov att jag endast framförde barnvagn och inte bil.

Inspirerad av Clara Falk är jag jättesugen på att med tjusig ullfilt från Magasin Duett, sy en alldeles egen marsma (introducerade fö detta på syjuntan så ev ska vi ha en marsma-heldag på jullovet). Så tips emottages tacksamt.

Klantigaste klantskallen ever

Jag är ganska smart. Och allmänbildad. Gott så. Jag är också rätt, för att inte säga väldigt, disträ, en smula slarvig och understundom riktigt klantig. Alla dessa faktorer väger upp varandra på ett fenomenalt sätt och gör mig till en helt ordinärt vanlig människa. Ingalunda bättre eller sämre än någon annan.

Vad som är väldigt trist med just mina egenskaper är att man ibland upptäcker att man, trots att man varit så himla duktig och både stickat och tvättat provlapp för att verkligen få rätt stickfasthet, glömt att gå upp ett halvnummer i stickor efter man avslutat halskanten. Och inte märker det förrän man har drygt en ärm kvar på vad som skulle bli en älsklingskofta.

Nåja, lite våldsam blockning och försiktighet med julknäcken kanske hjälper. Annars kommer det att finnas en styck supersnygg Levenwick i silvergrå supersoft till salu. Ack ack ack.

Lyckligtvis blir mina Merry Go Socks alldeles utmärkt lagom. Some you win, some you loose.

Ho ho

Nu är Hoot färdig. Eller ja, färdigstickad i alla fall. De där små detaljerna som trådfästning, knappar och ögon på ugglorna är ju kvar men det är ju gjort i ett nafs. Visst?