En alldeles ljuvlig dag

Ibland bara dyker de upp, när man minst anar det. De där alldeles speciella härliga dagarna. Vi började med mysig långfrukost med spontanövernattande svägerskan sedan åkte vi hela familjen till Plantagen där vi inhandlade de vackraste ceriserosa Rhododendronbuskar man kan tänka sig. Jag tycker att det är så härligt att göra familjesaker. Det är som om man bekräftar sig som par och föräldrar gång på gång där man gör saker tillsammans. "Hej vi hör ihop" liksom.

Efter att ha grävt och planterat medan maken matade Alvan däckade jag i soffan, vrålsugen på sockerkaka och mjölk, ni vet så där galet sugen som man bara blir ibland. Döm om min förvåning när Daniel kommer ut och väcker mig med en ljuvligt doftande rykande varm sockerkaka och ett stort kallt glas mjölk. Kärlek!

För att kompensera min lathet cyklade vi en lång sväng innan det var dags att natta Alvan. Varför gör man inte det oftare? Cyklar en sväng alltså? Man ser ju saker, och hör saker och känner hur de luktar. Och det bästa är att Alvan hinner se och uppfatta och framförallt kommentera det som hon ser. Underbart.

Jag har således inte stickat ett enda dugg idag. Får man erkänna det på en stickblogg?

En utedag

Idag har jag egenhändigt planterat rosor. Ljuvt rosa små buskrosor, The Fairy tror jag att de hette. Fantastiskt fina. Vi har redan liknande i trädgården men det behövde fyllas på, så sagt och gjort spaden i jorden och sen var det bara att börja gräva.

När Alvan döptes fick hon av goda vänner ett körsbärsträd som vi planterade förra sommaren. Både jag och Daniel har varit tveksamma till om det skulle ta sig men idag när jag gick runt och tittade så var det fullt med knoppar på det lilla trädet. Visst är de fina. Om nån vet huruvida man ska beskära det redan nu tar jag tacksamt emot tips.

Efteråt var jag synnerligen nöjd med mig själv och medan Alvan sov som en stock i friska luften satt jag på vår solgassiga altan och stickade på mina polka dots. Jag har bestämt mig för att göra dem som helvantar och eftersom min solsåsiga hjärna inte kunde räkna ut hur ihoptagningar skulle gå ihop med prickmönstret gjorde jag toppen på vantarna randiga i samma stil som skaftet. Bild kommer.

Läste i en annan blog om det allmänt förekommande fenomenet "kan-själv", och hur skribenten kommit fram till att det inte bara handlar om faktisk know-how utan hur det också krävs inspiration, lite sättigång, ett bra öga för vad som är fint och rätt tyger hemma. Det var alldeles på pricken tyckte jag och bestämde mig för att beställa ett stickfodral jag dräglat länge över från Stickfrossa, i just precis den där äppelgröna färgen som är min bästa. (den gröna är min) Idag kom det, och milda matilda vad fint det är. Nej, det hade jag INTE kunnat göra själv.

Jodå, jag finns fortfarande

Men hu vad länge sedan det var. Får skylla på skidsemester och en massa öroninflammationer. Jag har nämnligen ett litet öronbarn, visserligen världens vackraste lilla öronbarn, men likväl, och det har inneburit 3 öroninflammationer och lika många penicillinkurer på ganska kort tid. Och något jag har märkt är att mitt eget välbefinnande står i direkt koppling till hennes. Alva sjuk, 40 graders feber och ledsen=mamman nere, orkar inte göra något, ingen inspiration. Alva pigg, 37 grader, och sprallig= mamman glad, fylld av energi och har massor med idéer. Konstigt det där.

På stickfronten en del nytt. Har givit mig i kast med Polka Dot Mittens som jag hittade hos Marias garnhändelser. Prickigt är ju helt oslagbart som mönster och de Maria gjort var superfina. Dessutom i alpacka som är mitt bästa just nu. Mina Mittens blir nog helvantar tror jag, har inte bestämt än, och helt otippat blir de i en vildsint färgglad upplaga. Nån gång kanske jag också blir sådär nordiskt sval i vitt, beige och offwhite.

Har också beställt och fått mönster till Annas axelvärmare som är hur fin som helst. I rätstickning men ändå skir liksom. I och för sig borde jag inte vara förvånad för allt hon gör blir vackert. Hur som helst ska det bli jättekul att sticka den. Dock beställde jag heavens hand i en av mina favvofärger: petrolblå, men när härvorna kom var de mer dygrå. Usch vad besviken jag blev, eventuellt skickar jag tillbaka dem.

Ska nu gå och sätta mig i sängen och sticka framför Vänner. Najs!

Oj vad tiden går

Och vad jag inte alls bloggat på sistone. Så kan det bli. Hela familjen har varit sjuka i olika omgångar och jag förvandlas fullständigt till en darrande hög gelé när Alvan är sjuk så även om jag själv piggade på mig ganska fort så höll "sjuk-känslan" i sig länge. Nu har det i och för sig inte varit något allvarligare än en rejäl influensa men matt blir man och med en liten människa som man pga. öroninflammation OCH halsinfektion måste tvinga i penicillin 2 gånger om dagen så har jag faktiskt inte ens haft lust att sticka. Nej, jag har mest bara velat sitta och hålla om Alvan och liksom med viljekraft få henne att bli frisk. Och nu verkar det som om livsandarna är tillbaka, det leks, stojas och pladdras glatt och mitt stick och pysselsug börjar göra sig påmint igen. Konstigt det där.

Just nu håller jag på med ett par strumpor till. Även dessa ska bli knämodell efter eget hitte-på, men jag har ändrat lite. En vikkant och bara uttagningar och ihoptagningar där bak. Oj vad jag älskar alpacka.

Sedan har jag fått ett superfint garn-och-te-paket av Lill. Tusen tack! Ett vackert grå-rosa ullgarn med tillhörande lyxig te och lyxiga crèmer som dessutom var ekologiska. Underbart.Tusen tack.

Ber om ursäkt

Såg just nu att Google lagt in en annons om bröstförstoringar. När det stod att annonserna skulle vara relevanta för innehållet trodde jag inte att det kunde bli så. Nu har jag tagit bort den i alla fall. Sorry!

Mindre arg mera mallig

Igår gjorde mina strumpor och min sjal (som var klar för lääänge sedna) debut. Jag har aldrig varit så bra på att använda de saker jag stickat, de har mest blivit liggande, kul medan det varade liksom. Men som sagt, igår ute på universitetet var det premiär. Och vad härligt det kändes. För er som är tveksamma kan jag säga att knästrumpor är en riktig höjdare, ska aldrig ha något annat än knästrumpor från och med nu. De minimerar verkligen det där hemska "glip-fryset" som är det värsta jag vet. Inget gör mig så kall som "glip-frys". Lyllos alla bebisar som får ha bodysar så det inte blir någon endaste liten glipa.

Jag är så arg så att jag bara håller på att explodera

Satt och surfade runt bland sy- och stickbloggarna och hittar det här: en bloggande tjej som i sin julhälsning berättat om sin bakgrund och sedan fått kommentarer och mail om att hon är ett judesvin, att "jag har läst din blogg innan för jag trodde du var svensk men nu...".

Att det bara få finnas så idiotiskt korkade puckon som kan tycka så gör mig bara så arg och ledsen och förbannad. Jag sitter verkligen och gråter just nu som jag skriver, varför ska sådana småsinta inskränkta vidriga människor ens få kalla sig svenskar. De förstör Sverige, de förstör vårt rykte, de försöker ta patent på vad som är svenskt och jag vill bara skrika NEJ!

I min lilla, måhända naiva värld trodde jag att vi stick- och synördar publicerade oss för att hitta varandra, för att ge och få stöd och inspiration. Att det då nästlar sig in sådana här brunskjortade människor tycker jag är beklämmande. De kan skapa en egen bloggring och sitta där och ruttna och brodera hakkors och annat.

Så därför säger jag följande:
1. Gå gärna in på stora lilla J's sida och lämna en kommentar, som en vis man sa: (Luther eller Gandhi eller Mandela eller någon liknande) Det är inte de elaka människornas handlingar som är farliga. Det är de goda människornas tystnad.
2. Om du råkar vara en sån där puckad idiotrasist, främlingsfientlig eller sverigedemokrat är du INTE välkommen att läsa min blogg.